/ Diary /

Dåtid och nutid

 
Gah, åren går så fruktansvärt fort! Jag tycker det är riktigt läskigt faktiskt, lite jobbigt också. Jag kommer bli en sån person som kommer ha åldersnoja när jag blir äldre, utan tvekan. Jag är väldigt nostalgisk av mig och längtar ofta tillbaka till när man var yngre och "bekymmerlös". Det var man väl egentligen inte, men det kändes nästan så. Att jag fyller 27 år detta år känns väldigt stort, jag är snart 30. Trettio. Nej, fy! 
 
På senare tid så har jag verkligen börjat tänka, känna lite stress att "nu måste jag verkligen planera min framtid", hur jag vill ha det och så vidare. Självklart har man väl planerat sin framtid tidigare också, men känner på något sätt att tiden runnit iväg utan att jag gjort något vettigt av den. Visserligen har jag ju både provat på att bo i andra städer och länder en period och det är jag ju väldigt glad över, men annars har jag ju inte gjort så mycket. Mår nästan dåligt när jag tänker så. När mina barn blir stora så tänker jag tjata ihjäl dom med att ta vara på livet, det går inte i repris. Det gör ju verkligen inte det. 
 
Jag har ju dock länge velat hit och dit med vad jag vill göra i livet. Det tog ju ganska lång tid innan jag kom på vad jag ville jobba med och fine, det fick väl ta den tiden. Nu trivs jag ju väldigt bra och jag är glad att jag tog beslutet att söka utbildningen. 
 
Det här med barn då. Hehe. Om någon har hängt med på mina bloggar sedan jag var 18 år har nog vetat hur otroligt barnkär jag är. Gud, jag la till och med bebis-outfit på bloggen som jag tyckte var söta. Där går väl ändå gränsen, eller ja gränsen hade väl gått för längesen. Jag pratade konstant om barn. Barn, barn, barn. Jag var ju tillsammans med min dåvarande kille då också och till och med han och jag pratade om våra framtida barn (Olle och Tilde skulle dom heta för övrigt). Är ju otroligt glad att det inte blev något med den killen kan jag ju säga. Det här med barnlängtan har ju följt med mig sedan dess, olika mycket förstås och det har gått mer eller mindre i perioder eftersom jag bott i Norge och liknande, men det har ju alltid funnits där. Jag läser fortfarande gravidbloggar, mammabloggar och jag är en hejare på att söka på vissa speciella hashtaggar på Instagram...barnvagn, barnrum, gravid, bebis etc. Det här går ju också lite i perioder, ibland är det flera gånger i veckan och ibland går det någon vecka eller två. Det kan vara väldigt jobbigt emellanåt eftersom jag vet att jag inte är där än, men det blir bara så.
 
Det är det här som gör mig rädd också. Nu har man kommit till den åldern där alla runt omkring skaffar barn, yngre som äldre och man längtar ju såklart på ett annat sätt nu. Dock har jag aldrig varit såhär rädd inför det som jag är nu (nej lilla söta mammis, jag ska inte ha barn än). Tankar som man aldrig har haft förut dyker upp, "är vi dom ultimata föräldrarna tillsammans, kommer det hålla, hur ska det bli, kommer man göra rätt". Jag har förstått att den perfekta tiden aldrig kommer vara inne, en sådan stor sak kan man aldrig planera. Jag tvekar inte en sekund på att jag kommer älska mina barn villkorslöst, men jag tänker ofta tillbaka på dåtiden när jag börjar tänka på framtiden, hänger ni med? Att det är så läskigt på något sätt. 
 
Nu har jag ca 1 år och 3 månader kvar på min utbildning och det känns skönt, är på något vis "säkrad" fram tills dess och sedan får helt enkelt tiden utvisa vad som händer med mig och oss. Hur som helst, ville bara skriva av mig såhär på kvällskvisten. Har stor lust att "fläka ur" mig en hel del här ibland, men lite eftertanke måste man väl ha. Är bara lite tankspridd såhär i mitt 26-åriga liv =)
 
Godnatt ♥