/ Diary /

Dåtid och nutid

 
Gah, åren går så fruktansvärt fort! Jag tycker det är riktigt läskigt faktiskt, lite jobbigt också. Jag kommer bli en sån person som kommer ha åldersnoja när jag blir äldre, utan tvekan. Jag är väldigt nostalgisk av mig och längtar ofta tillbaka till när man var yngre och "bekymmerlös". Det var man väl egentligen inte, men det kändes nästan så. Att jag fyller 27 år detta år känns väldigt stort, jag är snart 30. Trettio. Nej, fy! 
 
På senare tid så har jag verkligen börjat tänka, känna lite stress att "nu måste jag verkligen planera min framtid", hur jag vill ha det och så vidare. Självklart har man väl planerat sin framtid tidigare också, men känner på något sätt att tiden runnit iväg utan att jag gjort något vettigt av den. Visserligen har jag ju både provat på att bo i andra städer och länder en period och det är jag ju väldigt glad över, men annars har jag ju inte gjort så mycket. Mår nästan dåligt när jag tänker så. När mina barn blir stora så tänker jag tjata ihjäl dom med att ta vara på livet, det går inte i repris. Det gör ju verkligen inte det. 
 
Jag har ju dock länge velat hit och dit med vad jag vill göra i livet. Det tog ju ganska lång tid innan jag kom på vad jag ville jobba med och fine, det fick väl ta den tiden. Nu trivs jag ju väldigt bra och jag är glad att jag tog beslutet att söka utbildningen. 
 
Det här med barn då. Hehe. Om någon har hängt med på mina bloggar sedan jag var 18 år har nog vetat hur otroligt barnkär jag är. Gud, jag la till och med bebis-outfit på bloggen som jag tyckte var söta. Där går väl ändå gränsen, eller ja gränsen hade väl gått för längesen. Jag pratade konstant om barn. Barn, barn, barn. Jag var ju tillsammans med min dåvarande kille då också och till och med han och jag pratade om våra framtida barn (Olle och Tilde skulle dom heta för övrigt). Är ju otroligt glad att det inte blev något med den killen kan jag ju säga. Det här med barnlängtan har ju följt med mig sedan dess, olika mycket förstås och det har gått mer eller mindre i perioder eftersom jag bott i Norge och liknande, men det har ju alltid funnits där. Jag läser fortfarande gravidbloggar, mammabloggar och jag är en hejare på att söka på vissa speciella hashtaggar på Instagram...barnvagn, barnrum, gravid, bebis etc. Det här går ju också lite i perioder, ibland är det flera gånger i veckan och ibland går det någon vecka eller två. Det kan vara väldigt jobbigt emellanåt eftersom jag vet att jag inte är där än, men det blir bara så.
 
Det är det här som gör mig rädd också. Nu har man kommit till den åldern där alla runt omkring skaffar barn, yngre som äldre och man längtar ju såklart på ett annat sätt nu. Dock har jag aldrig varit såhär rädd inför det som jag är nu (nej lilla söta mammis, jag ska inte ha barn än). Tankar som man aldrig har haft förut dyker upp, "är vi dom ultimata föräldrarna tillsammans, kommer det hålla, hur ska det bli, kommer man göra rätt". Jag har förstått att den perfekta tiden aldrig kommer vara inne, en sådan stor sak kan man aldrig planera. Jag tvekar inte en sekund på att jag kommer älska mina barn villkorslöst, men jag tänker ofta tillbaka på dåtiden när jag börjar tänka på framtiden, hänger ni med? Att det är så läskigt på något sätt. 
 
Nu har jag ca 1 år och 3 månader kvar på min utbildning och det känns skönt, är på något vis "säkrad" fram tills dess och sedan får helt enkelt tiden utvisa vad som händer med mig och oss. Hur som helst, ville bara skriva av mig såhär på kvällskvisten. Har stor lust att "fläka ur" mig en hel del här ibland, men lite eftertanke måste man väl ha. Är bara lite tankspridd såhär i mitt 26-åriga liv =)
 
Godnatt ♥
/ Diary /

Diary

Nu var det längesen jag skrev ner lite tankar här, så vi ägnar några rader åt detta nu..
 
Är det någon mer än jag som blev helt varm inom mig när jag läste att Blondinbella är gravid? Alltså jag vet inte vad det är med mig och graviditeter, men det är så himla stort och häftigt tycker jag. Att se någon så ung och stark kvinna som hon, någon som verkligen satsat på karriären, med lika många haters som lovers bara kan stå på sig och köra sitt race, förlova sig tidigt och sen bara skriva ut att "vi väntar barn", det är fasen häftigt! Ni som känner mig vet att jag älskar barn, och om jag någon dag i framtiden får ett plus på stickan - då kommer jag vara den lyckligaste i hela världen.
 
Även om jag längtar något enormt efter barn, framtid och allting som någongång komma skall så hoppas jag även att jag kan njuta riktigt ordentligt dessa år man är "ung och fri". Missförstå mig inte, men finns ju ingenting just nu som håller mig kvar där jag står idag. Men den dagen jag känner att jag vill slå mig till ro och bilda familj, ja då hoppas jag att tiden är inne för mig och att det är min tur att bli sådär glad, känslig och full med graviditetshormoner =)
 
Hurra för starka och härliga tjejer som tar kloka beslut, kör på bara! Det kommer jag också göra en vacker dag.
/ Diary /

Diary

Det var längesen jag skrev ett inlägg med lite tankar, vet att det brukar uppskattas så jag gör det när jag ändå har det på hjärtat så att säga. Låg i skumbadet förut och låg och tänkte på bloggen, jäklar vad längesen det var man bara la upp en bild man hade knäppt och bara "tjena, här ligger jag". Nu har det blivit mer eftertanke i bilderna jag lägger upp, vill vänta till ljuset är bra i lägenheten osv för att få till så bra bildkvalitét på bilderna.. Men vad fasen, vad skadar det att lägga upp någon dassig bild någongång då och då? Man lever ju inte i en inredningstidning direkt, inte modetidning heller för den delen.. hej Undra hur många bloggare som egentligen ligger i halvnoppriga mjukisbrallor framför tv:n en söndagkväll, tepåsen genomblöt på bordet och sängen obäddad i sovrummet? Egentligen ser det dock ut som kvällsmaten uppdukat helt perfekt, helst i färgordning. Kuddarna är uppbuffade i soffan och i sovrummet är det nyplockade blommor på nattduksbordet. Gah, ibland blir man tokig! Självklart faller jag in i det där ibland jag också då jag älskar att fota och lägga upp fina bilder (det ska jag inte sticka under stolen med) men känns som om fler människor borde ta steget ut och liksom "här är jag, dassig efter en hård lördagsnatt!". Någon som förstår hur jag menar? hej Är det något jag bör bli bättre på? Slänga ut lite mer vardagliga bilder där allt inte verkar vara perfekt?