/ Allmänt / Gravid/barn /

Vår älskade Alve

I lördags, på självaste påskafton så föddes vår älskade lilla pojke. Vi gav honom namnet Alve. Det är ett namn som jag har haft i mitt huvud länge och som jag verkligen tycker om. Egentligen hade vi ett annat namn om det skulle bli en pojke, men Alve passade honom så bra. Jag kan inte riktigt förstå vad som har hänt. Nu är jag en "änglamamma" som det kallas, min lilla son befinner sig i himlen och jag kommer aldrig få se honom igen. Han var så fin, så liten. Endast 26 cm lång och med vikten 360 gram. Förlossningen gick så bra den kunde gå, men det var inte såhär jag trodde jag skulle föda mitt första barn. 
 
Mamma och pappa kommer alltid älska dig, vår finaste lilla pojke ♥
/ Allmänt / Gravid/barn /

En mardröm blev sann

 
Jag citerar mina egna ord i föregående inlägg: "Jag tänker att en graviditet inte kan vara såhär bra som jag upplevt det hittills och att det ska vara över nu." Ja, snart är det över. I tisdags var vi på rutin ultraljud och skulle få se vår friska lilla bebis och även få veta kön. Istället upptäcktes ett ryggmärgsbråck på vår lilla pojke, där och då rasade hela världen. Vi satt helt knäpptysta och jag förstod inte riktigt vad det innebar, tills barnmorskan nämnde ordet "förlamad". Då brände det bakom ögonlocken och jag ville bara fly, jag såg hur Niclas bara försvann med blicken ner i golvet. 
 
Efter ett flertal läkarbesök på olika sjukhus så har det konstaterats att vår lilla pojke troligtvis aldrig kommer kunna gå, han kommer hel eller delvis bli förlamad i underkroppen. Fler komplikationer uppstår även vid denna typ av missbildning och han kommer tvingas till flera operationer. Vi känner helt enkelt att han inte kommer få ett värdigt liv.
 
Dessa dagar har varit ett rent helvete, känslomässigt. Vi har gråtit så det känns som att tårarna har tagit slut. Inom en vecka kommer den här resan att ta slut, den som vi knappt hann påbörja. Livet är så fruktansvärt orättvist och jag trodde aldrig vi skulle behöva vara med om det här.
 
 
/ Gravid/barn /

Halvvägs

 
Vecka 20 och halvvägs in i graviditeten. Tycker fortfarande magen ser enorm ut såhär nära spegeln, bilden kanske ljuger men får knäppa en ny bild en annan dag! I morgon är dagen kommen, dags för RUL. Rutinultraljudet alltså för er som inte är så inne i ämnet. Där barnmorskan kan upptäcka avvikelser, men även se om bebisen är en pojke eller flicka. Jag är så fruktansvärt nervös över detta, att det ska vara något fel. Jag tänker att en graviditet inte kan vara såhär bra som jag upplevt det hittills och att det ska vara över nu, antar att det är normalt att känna så. Mitt hjärta har slagit i hundratio hela dagen och jag drömmer massor på nätterna.
 
Förhoppningsvis får vi veta kön i morgon också. Det spelar absolut ingen roll vad det blir, bara vi får ett friskt barn så är jag överlycklig. MEN jag kan ju inte låta bli att spekulera =) Har ingen som helst känsla, men skulle hon säga flicka så kommer jag nog ramla av sängen av chock. Snart vet vi...