Det känns som att jag har hur mycket som helst att skriva om. Under min graviditet har jag haft ett anonymt och privat instagram-konto där jag har kunnat skriva av mig, väldigt skönt. Där kommer jag nog fortsätta uppdatera med bilder, känslor och tankar. Bloggen kommer nog även bli ett slags forum nu där jag kommer skriva lite mer än vad jag "kan" göra på instagram. Jag vet inte om den kommer förvandlas till någon blivande-förälder-blogg på heltid, men en hel del graviditet kommer det ju att bli, såklart. Det är ju trots allt det största som händer i mitt liv just nu. 

 

Det är så skönt att den största oron har släppt. Vi har varit på sammanlagt fem ultraljud sedan vecka 7 och det har varit en otrolig lättnad efter varje gång vi har konstaterat att bebisen har varit frisk. Första gången vi skulle på "vanligt" ultraljud, 21 september, så blev det alldeles för känsligt för mig att gå in i rummet. Det var på exakt den där britsen/sängen jag låg på när vi fick veta att Alve var sjuk. Mina ögon fylldes med tårar så fort vi kom in och BM förstod såklart att det var ett tufft ögonblick. (Något som för övrigt har varit helt sjukt är att alla sista fyra ultraljud som vi gjort har varit på någon närståendes födelsedag. Niclas mamma, min bästa vän, min pappa och Niclas pappa. Som att det är ett tecken, läskigt fast samtidigt häftigt. Han är beräknad att komma den 30 mars, men nu börjar jag även spekulera om han kan tänkas komma 26 mars då Alve föddes, 1 april när svägerskan fyller år eller 6 april då andra bästisen fyller år. Prickar han in något av dom datumen så är det ju galet!)

 

Ja, jag känner att jag skulle kunna skriva en bok om alla känslor och funderingar man haft under alla dessa månader. Är det något ni vill veta som jag kan berätta om så skriv gärna det, det är svårt att veta vilken ände man ska börja i.